Mil veces lo he pensado y algunas veces lo he dicho ya: no hay que temer la uniformidad y la monotonía. La pasmosa facilidad de comunicaciones, los ferrocarriles, el telégrafo y el teléfono, que llevan a escape mercancías y personas de un extremo a otro de la tierra, y que transmiten y comunican el pensamiento y la palabra con la rapidez del rayo, no logran aún, ni lograrán nunca, identificarnos, desteñirnos, digámoslo así, y hacer que perdamos el sello característico de casta, lengua, nación y tribu que cada cual tiene. Se diría que para precavernos contra el roce, que pudiera limar y pulir las diferencias, nos armamos instintivamente de una virtud conservadora de lo castizo que persiste en el fondo, aunque superficialmente desaparezca.
Lo que llaman ahora high-life, o dígase aquella parte de la sociedad más rica, elegante y empingorotada, nos parece que debe ser cosmopolita, y sin embargo no lo es. Hombres y mujeres hablan en francés tan bien y a veces mejor que en español. Algunos chapurrean además la lengua inglesa y hasta la alemana. Cuando leen algo leen libros extranjeros porque de los indígenas se aburren, sin que nos empeñemos en dilucidar aquí si con razón o sin ella. Los caballeros, como no carezcan de metales preciosos o de los signos que los representan, se hacen traer de Londres trajes, caballos y coches, y las señoras se hacen traer de París vestidos y tocados. La cocina francesa hace que la española se olvide o se pervierta. Y por último, la costumbre del veraneo rara vez lleva a sus castillos y quintas a nuestros elegantes de ambos sexos, sino se los lleva a Francia, a Suiza, a Inglaterra, o a más hiperbóreas regiones. Cuando la guita es corta y no puede esparciarse el cimbel, debe volar por lo menos hasta Biarritz.
Pues bien: con todo eso, y a pesar de todo eso, nuestra high-life sigue siendo tan española como en lo antiguo, y no necesita el autor de comedias y de novelas, a fin de conservar el color local y nacional de sus personajes, buscarlos bajo las ínfimas capas sociales, o ir por ellos a las Batuecas o a los más esquivos, alpestres y recónditos lugares. | Tusentals gånger foro dessa tankar genom mitt hufvud och jag hafva redan nämnt detta: man skola ej frukta enformigheten och monotonin. Kommunikationens häpnansväckande lätthet, järnvägen, telegrafen och telefonen som låter handelsvaror och personer fara till världens alla hörn, som överför och kommunicerar tanken och ordet med ljusets hastighet lyckas icke, de kommer aldrig att lyckas identfiera oss, att missfärga oss, vi säger så, och göra så att vi förlorar rasens kännetecken, språk, nation och folkstam som var och en innehafva. Man skola kunna säga att för att gardera oss mot umgänget, som kan mildra och förfina olikheterna, beväpnar vi oss instinktivt med en konservativ dygd som består i grunden fastän den försvinner på ytan. Det som de nu kalla high-life, eller låt oss säga detta skikt af samhället som äro rikast, mest elegant och förnämast, för oss förofalla det som om detta äro kosmopolitisk, dock det är det är det ej. Fruntimmer och män tala en god franska och vid tillfällen godare än spanska. Några hackar sig fram på det engelska språket och till och med det tyska. När de läsa något, de läsa utländska böcker ty de inhemska tråkar ut dem, utan att vi här envisas med att utreda om de hafva rätt eller ej. Då herrarna ej lider brist på ädla metaller och de symboler som representerar dem, får man dem till att bära hem kostymer, hästar och automobiler från London, och damerna till att taga hem klänningar och hufvudbonader från Paris. Det franska köket göra så att man glömmer eller fördärfvar det spanska. Ock till sist, traditionen med sommarvistelse för våra eleganta herrar och damer bär sällan af till deras slott och herrgårdar, utan det bär af till Frankrike, Schweiz, England, eller till mer nordliga regioner. När det är ont om penningar och man inte kan släppa ut lockfågeln, skola den åtminstone flyga till Biarritz. Nåväl, med detta facit, och trots allt detta, fortsätter vårt high-life att vara så spanskt som det vara förr och det behövs ingen komedi-och romanförfattare för att bevara dess karaktärers lokala och nationella färgning, söka i de obetydliga sociala skikten, eller att genom dem färdas till de mest otillgängliga alptrakter och mycket ensligt belägna platser.
|